Sist jag skrev var den 22 feb, snart en månad sedan. Man skulle kunna säga att vi hunnit med en hel del sedan dess.
7 mars åkte Ella och jag till Linköping för gomoperation. Var rejält nervös för det mesta, först för bussresan upp (som gick kanon), sen för hur jag skulle kunna underhålla henne, få henne att sova på sjukhuset m.m m.m. Varför är vi (oftast kvinnor) byggda så att vi oroar oss för allt och sen åker man fram som på ett bananskal och allt går skitbra?
Strax innan 11 anlände vi till avdelningen, 2 timmar tidigare än vi skulle inställa oss enligt kallelsen, blir så när man åker landstingsbuss. När vi kommit upp till avdelningen och väntade på att få skriva in oss kom vår (eller snarare min), favoritsköterska Erika gående. Hon log igenkännande, gav mig en stor kram och sa nåt i stil med "nämen är ni här och hälsar på". Sen småpratade vi lite innan Bitten tog oss till vårt rum. Vi skulle fått vårt gamla vanliga rum men eftersom vi var tidiga hade de inte hunnit städa det så vi fick rummet bredvid istället, ett enkelrum. Vårt "vanliga" rum är ett dubbelrum så risken har alltid funnits att man ska få sällskap, så att få ett enkelrum kändes mycket bra. Dagen flöt på med besök hos logopeden och öronläkaren. Kirurgen Avni dök aldrig upp under onsdagen utan kom istället förbi en snabbis på torsdagsmorgonen när jag var som mest nervös. Finns alltid en risk att bli hemskickad och att bli det på operationsdagen hade knäckt mig. Fick lov att påpeka att Ella INTE var förkyld utan att hennes snarkläten berodde på något helt annat, för jag visste att ha skulle anmärka på det annars.
Ca halv 8 blev vi hämtade och förda direkt till operationssalen där vi sedan fick vänta en stund tillsammans med den mycket trevliga personalen som skulle assistera. Ella blev slöare och slöare av medicinerna och somnade i min famn tillsammans med det ulliga gulliga lammet hon fått av op-personalen. Först när narkosläkaren kom och skulle söva henne vaknade hon till och började brottas så jag fick lov att hålla i henne alltjag orkade tills hon slappnat av och somnat. La henne på britsen och blev sedan orienterad tillbaka till utgången så jag kunde ta mig till hissarna. Kändes lugnt att lämna henne där, har gått bättre och bättre för varje gång. Första gången var en ren katastrof med klantig personal, en gallskrikande Ella och mycket nervös mamma.
Hann se 2 filmer, äta frukost och lunch innan Bitten knackade på och meddelade att de ringt från op och sagt att de blivit försenad pga att de hade haft problem med att sätta en nål på Ella. I 2 TIMMAR hade de försökt sätta en nål innan de till slut satt en CVK i låret. Blev så nära förbannad man kan bli utan att bli det när jag senare såg alla nålstick de gjort på Ella, bara höger fot hade 11 stick och fullt med blåmärken.
Någon gång mellan 1 och halv 2 kom Bitten tillbaka och sa att nu fick jag gå ner till uppvaket. Slängde in dator och telefon i skåpet och nästan sprang till hissen. När jag kom in på uppvaket stog det 5 pers runt Ellas säng vilket såg något oroväckande ut. I själva verket hade Ella vaknat till och låg och gnällde.
Vid första anblicken såg Ella ut som om en lastbil kört över hennes ansikte och sedan backat tillbaka, hon var läskigt svullen och hade torkat blod lite här och där.
Strax innan halv 6 fick vi komma upp på avdelningen igen, vid det laget hade Ella kräkts blod 2 ggr, somnat om x antal gånger och utvecklat skräck för sköterskan Uffe (som i själva verket var jättesnäll men det sket Ella i). Torsdagen fortlöpte med att Ella sov alternativt gallskrek så fort det dök in personal på vårt rum. Vill helst glömma den eftermiddagen och kvällen, allt var skit. Efter att vid flertalet tillfällen under kvällen konstaterat att blöjan fortsatte vara torr beslutades det att de skulle scanna blåsan. Resultatet visade 1,2 dl och gav en hint om att hon inte bara skrek för att gommen var öm utan för att blåsan var sprängfylld. Att sedan höra ansvarig sköterska fundera på om hon KUNDE tömma en så liten tjej var just då inte vad jag önskade höra. Så för att spä på hennes personalskräck ytterligare bestämde sig kvällspersonalen för att tömma Ella. Det gäller att bita ihop och vara stark på mer än ett sätt när man ska hålla i en gallskrikande 1,5-åring som är trött, har ont, är hungrig och dessutom rädd. Det var ingen kul situation att vara med om, 3 pers som håller i och 1 som gör det som ska göras *HEMSKT*. En liten tröst var väl att Ella kunde sova relativt ostört ett tag sedan utan en störande blåsa.
På fredagmorgonen gav vi oss på ett försök till frukost. En vrålhungrig liten tös satte i sig ca en halvliter av sin favorityoghurt och så fortsatte det vid alla kommande sjukhusmåltider. Hon vägrade äta den flytande kost som serverades av sjukhuset (till och med glassen), så det var helt enkelt vaniljyoghurt som gällde för att få i henne något. Fredagen flöt på ganska bra, lite medicinering och koller då och då. Kirurgen Avni kom upp och pratade med oss och konstaterade att Ella såg pigg ut så det fanns inget hinder för att åka hem dagen därpå om inget inträffade. "Taxi Resmo" beställdes och vi gjorde vad vi kunde för att fördriva fredagen. Ella upptäckte hur kul det var att springa ute i korridoren så där var vi och rände en handfull gånger under dagen, hon charmade sköterskorna hårt kan jag meddela :-) På fredagkvällen gick Erika på ett kvällspass och hon gjorde allt för att få Ellas förtroende. Det fick sig dock en törn när hon tog väck CVK:n som Ella irriterat sig på hela dagen, slangen var så lång att hon gick och trampade på anslutningarna vilket nog gjorde rätt ont. Op-personalen hade sytt fast den på låret så det var lite pyssel med att få bort den. Efter lite vila och kvällsmat sprang vi lite i korridoren och Ella fick både nalle och en såpbubblepenna av Erika.
Lördagsförmiddagen gick åt till att packa, be om diverse intyg och vänta på att Emil skulle hämta oss. Runt lunch dök han upp och i ren förskräckelse över att han skulle försvinna igen så gallskrek Ella så fort han var längre bort än 3 meter, det var katastrof när han behövde gå på toa och var borta 2 minuter. Innan vi åkte fick Ella en tallrik yoggi, sen tog vi farväl av Erika som jobbade dagpass och begav oss av hemåt. Ella fattade direkt att vi var på väg hemåt och blev på något sätt väldigt mycket piggare bara vi kom ut i hisshallen. På hemresan halvsov jag efter att ha intagit "lunch i påse" från McD.
På kvällen kom Vera hem från farmor och farfar och vi myste tillsammans och gissade vem som skulle vinna Melodifestivalen. Blev Veras och min favorit Loreen med Euphoria, helt klart BÄST!
Ella har varit mycket tapper sedan vi lämnade Linköping och har varit förvånansvärt förstående med att hon inte får äta kex som hon älskar, dricka i sin vanliga flaska eller använda napp. Helt plötsligt har min lilla tös blivit väldigt mycket större! Hon dricker i glas, pipmugg är hon inte förtjust i alls. Om 5 dgr ska vi testa att ge henne vanlig mat igen, är säker på att det kommer gå finfint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar