Det var en dag i juli 2002, som Felizia och hennes bror Atlas flyttade in hos mig i min lilla lägenhet på Storgatan i Färjestaden. De var små yrväder och förgyllde min tid med sina små konster och hyss. Från början var det bara meningen att Atlas skulle flytta in hos mig men när jag insåg att den lilla söta kattösen skulle bli ensam kvar bestämde jag mig för att köpa henne också! Under sin levnadstid fick Felizia vara med om inte mindre än 5 flyttar, och först vid fjärde flytten blev hon utekatt på heltid och hon älskade det! Cirka ett år efter flytten till Resmo (som gick av stapeln försommaren 2005) fick hon hem kompisen Zebo som väl i början inte var någon direkt favorit men efter att han fattat att han inte kunde valla katterna så blev de genast bättre vänner.
Jag har ett tydligt minne av när vi hade stängslat in vårt generöst breda staket (där Zebo som liten valp kunde slinka igenom utan problem) och Felizia snabbt som attans skulle ta sig över vägen och igenom spjälorna innan bilen som kom ner för backen körde över henne. Döm om hennes förvåning (och min förskräckelse) när hon tog sats och studsade tillbaka ut på gatan, för inte sjutton brukade det vara något mellan staketstolparna! Det gick dock bra den gången och hon har varit fri från skador genom hela livet.
Felizia har alltid varit en liten söt och social kisse som mer än gärna följt med ner till trädgården och hållt en sällskap genom att sitta och spana nöjsamt i solen från stenmuren vid vägen. Man kunde hitta henne på de mest underliga sovställen, allt ifrån vår garderob till pappkartongen under mitt skrivbord. Att ligga i knät och kela var dock det allra bästa!
September 2010 flyttade brorsan Atlas till Runsbäck, detta efter att gång på gång ha pinglat upp nytillskottet Morriz som bestämt sig för att flytta in hos oss när Atlas var på rymmen i 1½ år (aug 08 - feb 10). Felizia blev lite extramamma för Morriz men inte alltid var heller de speciellt goda vänner. Morriz visste precis vilka knappar han skulle trycka på för att få henne sur!
Så kommer vi då till den fredagen den 30 mars 2012.
Jag hade ett par dagar tidigare noterat att Felizia inte var så aktiv utan höll sig mest på sin kant. Morriz gick och buffade på henne lite då och då och han kunde utan problem förflytta henne några centimeter med sina små puttar. Då noterade jag hur tunn Felizia såg ut. Bara dagar tidigare hade hon varit igång och hoppat runt vilket väl gjort att jag inte tänkt på att hon var smalare än någonsin. Denna dag orkade hon knappt gå, varje meter var en kamp och hon åt sin mat liggandes vilket hon aldrig gjort annars. På torsdagskvällen kelade vi och hon låg stilla i mitt knä och njöt. När jag gick och la mig lät jag henne ligga i soffan och bäddade runt så hon låg riktigt skönt, för innerst inne kände jag att något var riktigt fel. På morgonen hittade jag henne på exakt samma plats och beslutade mig för att ringa veterinären. Vi fick en akuttid i Kalmar på fredagseftermiddagen då de inte vågade vänta över helgen.
Klockan halv ett gick jag och Vera in på Kalmar Djursjukhus med Felizia i en kattbur. Vi blev uppropade och följda av ett mycket trevlig djurskötare till ett rum. Hon kände på Felizia och konstaterade att hon var mycket muskelsvag i bakdelen. Sen tog hon lite blodprover för att skynda på besöket och trevliga veterinären Marie kom in och pratade lite. En stund senare blev det röntgen, misstänker såhär i efterhand att de redan då sett illavarslande information i blodprovet och ville kolla om de kunde upptäcka något på plåtarna. Felizia var inte riktigt på humör för att låta någon annan hantera henne så mellan varje kort fick jag hålla henne och då kröp hon lugnt in i min famn.
Tillbaka på rummet fick vi vänta en stund och så kom Marie in. Hon visade provsvaren och ju mer hon pratade desto mer förstog jag att det inte fanns något att göra. Personalen var förbluffade att Felizia överhuvudtaget hade orkat stå upp, hennes blodvärden var i botten. Med största sannolikhet hade hon en autoimmun sjukdom och hade varit sjuk en tid. Marie sa att katter är mästare på att dölja att de mår dåligt och visar inget fören det i princip är för sent. Var jättejobbigt att höra att även om de kunde sätta in medicin så var det som att greppa efter halmstrån och Felizia kunde lika väl avlida naturligt innan medicinen hunnit kicka in. Jag grät och Vera som börjat förstå stundens allvar visste inte riktigt vad hon skulle göra. Jag frågade Vera om hon ville vara kvar eller om Emil skulle hämta henne (han och Ella var i närheten). Först ville hon stanna men när det väl var dags ville hon inte längre. Efter en stund väntan blev hon hämtad och Marie kom tillbaka. Felizia låg nästan orörlig på filten de lagt in åt henne på britsen och somnade stilla in med sitt lilla huvud i min hand. Odramatiskt men mycket jobbigt. Kan inte tänka på det utan att börja gråta.
Resten av fredagen gick mest åt till att gråta för min del. Vera och jag förberedde Felizias begravning. Vi klippte sönder en filt som vi bäddade ner i papplådan som varit en av henne favoritsovplatser. När jag lagt ner Felizia i lådan poppade vi en påse popcorn, något som varit Felizias favorit, hon kunde göra nästan vad som helst för ett popcorn. Vi la några stycken i lådan tillsammans med Felizias favoritmat, en leksak och en bit snöre. På kvällen gick hela familjen ut och med gemensamma krafter grävde vi en grav uppe på backen bakom vårt hus. Vi satte ner lådan, kastade lite popcorn på den och sen fick jorden omvälva lådan. Ovanpå planterade vi några påskliljor och sen sjöng Vera alla verser av "Lille Katt". Sov gott Felizia.
Felizia
020525 - 120330
